VILKA MOTIV FINNS BAKOM KINAS INVESTERINGAR I EUROPA?

Under den senaste tio-årsperioden har Kinas investeringar i Europa exploderat. De ekonomiska flödena mellan Kina och Europa har visserligen skapat ekonomiskt välstånd men de kinesiska investeringarna har även blivit skarpt kritiserade. Fler och fler européer oroas över vilka underliggande strategier som motiverar Kinas stora Europasatsningar.  
 
Kinas andel av världens totala internationella investeringar har ökat från en procent under det tidiga 2000-talet till 10 procent 2016. Utvecklingen har tagit särskild fart efter 2013 då Kinas president Xi Jinping meddelade att landet ämnar att bygga en ny sidenväg (också kallad Belt and Road) mellan Asien, Europa och Afrika. Investeringsflödena till Europa, som 2016 uppgick till 35 miljarder euro, har ökat särskilt snabbt. Kinas Europasatsningar berör inte minst Sverige eftersom vårt land utgör en viktig knutpunkt på vad som officiellt kallas den arktiska delen av sidenvägprojektet. Sedan 2010 har kinesiska företag investerat cirka sju miljarder dollar i Sverige och idag bedöms cirka 60 000 svenska arbetstillfällen på ett eller annat sätt vara beroende av Kina. Kinesiska företag har bland annat gjort storskaliga investeringar i Volvo PV, Saab (numera NEVS) samt ett stort antal mindre svenska miljöföretag.
 
Trots att de kinesiska investeringarna skapat många arbetstillfällen har Kinas Europasatsning även utsatts för skarp kritik. Kinesiska företags tendens att fokusera på investeringsobjekt vars motsvarigheter hade varit skyddade från utländsk konkurrens i Kina, landets uttalade mål att dominera vissa branscher till år 2025 samt oron för att vissa investeringar har en militär dimension har gjort att många européer blivit allt mer skeptiska till att ta emot pengar från den växande stormakten. Under förra året resulterade denna oro i att EU antog ett nytt system för att granska utländska, framförallt kinesiska, investeringar i unionen. Under den gångna månaden har det även förts en alltmer livaktig debatt kring huruvida Kinas stora smartphone-tillverkare Huawei ska få bidra till att utveckla de europeiska 5G-näten. 
 
Inom forskningen finns det ingen samsyn kring vilka motiv som förklarar Kinas Europafokus. Det mesta tyder på att utvecklingen främst är driven av ekonomiska faktorer. Kina har länge haft en mycket investeringsdriven ekonomi vilket lett till att antalet lönsamma projekt i det egna landet minskat. I Asien, Afrika och Europa anses det däremot finnas ett underskott på infrastruktur, vilket har skapat möjligheter för kinesiska investerare. Kinesiska företag har också en iver att avancera i den globala ekonomiska värdekedjan. Ett steg på vägen mot detta mål är att köpa värdefulla europeiska företag för att stärka de kinesiska aktörernas varumärken och teknikkunnande. 
 
Kinesiska strategidokument och tidningar lyfter framförallt de ekonomiska motiven bakom landets investeringar i Europa. Enligt de kinesiska myndigheter som ansvarar för sidenvägprojektet ska initiativet främst tjäna till ömsesidig och fredlig utveckling. Många kinesiska experter tycks i första hand betrakta den europeiska oron för kinesiska investeringar som ett PR-problem. I en artikel i den statskontrollerade kinesiska tidningen Global Times argumenterar Frankrikeexperten Zhao Yongsheng exempelvis för att den nya sidenvägen ska säljas till européerna genom att ’låta intresset tala’. Så länge som kinesiska investeringar har positiva effekter på värdländernas ekonomier är Zhao övertygad om att européerna på lång sikt kommer att bli positiva. 
 
Utöver de ekonomiska motiven finns det även belägg för att Kinas investeringar i Europa drivs av större geopolitiska motiv. Bland Kinakännare finns det en utbredd uppfattning om att den nya sidenvägen delvis syftar till att isolera Kinas främsta strategiska konkurrent USA. I Kinas officiella strategidokument finns en stark betoning på att landet ’resolut ska motsätta sig kalla kriget mentalitet’, vilket kan tolkas som en avsikt att försvaga alliansen mellan USA och Europa. Flera skribenter på Kinas statliga tidningar uttrycker också förhoppningar om att de ökade konflikterna mellan USA och Europa kan föra Europa närmare Kina. 
 
Ett av de europeiska ledarnas kanske främsta orosmoln med de kinesiska investeringarna på kontinenten har kretsat kring misstankar om att Kina vill splittra Europa. Kina anklagas för att ’köpa’ fattiga europeiska stater med löften om stora investeringar. Misstankarna stärks av att Kina har etablerat institutionen 16+1 tillsammans med 16 östeuropeiska stater. Genom detta initiativ kringgår Kina EU genom att samarbeta med olika östeuropeiska stater på bilateral basis. Oron stärks ytterligare av att Grekland och Ungern, länder som är beroende av Kina men som samtidigt har relativt dåliga relationer med övriga EU, varit ovilliga att kritisera Kina för landets beteende i det omstridda Sydkinesiska havet. Om Kina vill splittra Europa så är det dock en välbevarad hemlighet. Statskontrollerade kinesiska medier uttrycker återkommande att Kina stödjer europeisk integration.

Gustav Sundqvist