Politisk kurshelg i Kina, liknar politisk kurshelg i Sverige
Vid första maj i år deltog jag i en kurshelg tillsammans med ett antal icke-statliga kinesiska arbetarorganisationer, så kallade labour NGOs, i Shenzhen. Jag blev slagen av hur många likheter kurshelgen hade med liknande aktiviteter i Sverige.
I forskningen finns en diskussion om huruvida icke-statliga kinesiska arbetarorganisationerna är politiska eller inte. Sinologer som Chloé Froissart och Marielle Stigum Gleiss har argumenterat för att de flesta av dessa organisationer har en moderat och icke-ideologisk inriktning, åtminstone i sin öppna kommunikation. Efter att ha deltagit i en kurshelg med labour NGOs i Shenzhen runt första maj blev jag dock förvånad över ideologiskt många aktivister uttrycker sig.
Deltagarna i kursen utgjordes till största del av industriarbetare från fattiga landsbygdsprovinser som flyttat till storstäderna i södra Kina. Den första dagen berättade arbetarna i tur och ordning om när de utsatts för olika kränkningar. Vissa grät när de berättat om gamla släktingar som dött på grund av bristande sjukvård. Andra talade om att ”vår regering och vårt parti måste börja ta hänsyn till arbetarklassen”.
En aktivitet utgjordes av att en tjock karl som tidigare varit jurist föreläste om något han kallade "konsumentideologi". Han menade att detta varken var mer eller mindre än kapitalistisk propaganda med syftet att ge oss konstgjorda behov av saker som vi egentligen inte behöver. Han exemplifierade med att visa en reklamfilm där brudgummen ger bruden en diamantring. Dock erkände han att han själv hade gått på dessa myter och köpt en mycket liten diamantring till sin fru när de gifte sig. Jag associerade till hur Nina Björk brukar uttrycka sig.
Dagen därefter kom en stilig man från Peking till kurshelgen för att föreläsa om arbetarkoperativ och socialt företagande. Hans idé var att denna typ av näringsverksamhet utgjorde det bästa verktyget för att påverka det kinesiska samhället i vad han såg som dagens djupfrysta politiska klimat. På kvällen spelade han munspel och gitarr för oss, lite som en kinesisk Bob Dyllan. Han avslutade framträdandet med att sjunga ”Prisa arbetarnas sång”. Medan han sjöng gjorde kursdeltagarna rörelser och höjde nävarna som i kamp, precis som vänsterpartister brukar göra när de sjunger internationalen.
I forskningen finns en diskussion om huruvida icke-statliga kinesiska arbetarorganisationerna är politiska eller inte. Sinologer som Chloé Froissart och Marielle Stigum Gleiss har argumenterat för att de flesta av dessa organisationer har en moderat och icke-ideologisk inriktning, åtminstone i sin öppna kommunikation. Efter att ha deltagit i en kurshelg med labour NGOs i Shenzhen runt första maj blev jag dock förvånad över ideologiskt många aktivister uttrycker sig.
Deltagarna i kursen utgjordes till största del av industriarbetare från fattiga landsbygdsprovinser som flyttat till storstäderna i södra Kina. Den första dagen berättade arbetarna i tur och ordning om när de utsatts för olika kränkningar. Vissa grät när de berättat om gamla släktingar som dött på grund av bristande sjukvård. Andra talade om att ”vår regering och vårt parti måste börja ta hänsyn till arbetarklassen”.
En aktivitet utgjordes av att en tjock karl som tidigare varit jurist föreläste om något han kallade "konsumentideologi". Han menade att detta varken var mer eller mindre än kapitalistisk propaganda med syftet att ge oss konstgjorda behov av saker som vi egentligen inte behöver. Han exemplifierade med att visa en reklamfilm där brudgummen ger bruden en diamantring. Dock erkände han att han själv hade gått på dessa myter och köpt en mycket liten diamantring till sin fru när de gifte sig. Jag associerade till hur Nina Björk brukar uttrycka sig.
Dagen därefter kom en stilig man från Peking till kurshelgen för att föreläsa om arbetarkoperativ och socialt företagande. Hans idé var att denna typ av näringsverksamhet utgjorde det bästa verktyget för att påverka det kinesiska samhället i vad han såg som dagens djupfrysta politiska klimat. På kvällen spelade han munspel och gitarr för oss, lite som en kinesisk Bob Dyllan. Han avslutade framträdandet med att sjunga ”Prisa arbetarnas sång”. Medan han sjöng gjorde kursdeltagarna rörelser och höjde nävarna som i kamp, precis som vänsterpartister brukar göra när de sjunger internationalen.