Konfucius utmanar demokratin

Sedan kalla krigets slut har liberal demokrati triumferat på många platser i världen. Demokratins tidigare huvudmotståndare fascismen och Sovjetkommunismen har slängts på historiens skräphög. I takt med det auktoritära Kinas växande styrka tycks dock ett nygammalt alternativ till demokrati vara på frammarsch; den konfucianska expertstaten.

Som grundare av den konfucianska Yaoming-akademin belägen bland södra Kinas vackra berg är Jiang Qing en av Kinas främsta alternativa politiska tänkare. I boken A Confucian Constitutional Order som sedan 2013 finns utgiven på engelska beskriver han hur ett konfucianskt politiskt system skulle kunna se ut. Med utgångspunkt från Kinas kejserliga statsfilosof Konfucius tankar skapar Jiang ett modernt politiskt alternativ till demokrati.

Jiangs huvudkritik riktas mot demokratins fokus på att tillfredsställa folkviljan. Folket i demokratier har enligt Jiang fått samma status som gud hade i det medeltida Europa. Enligt Jiang tas värden som relaterar till människors långsiktiga behov inte till vara i en demokrati. Han pekar exempelvis på miljöförstöring som leder till att dagens väljare lever gott på framtida generationers bekostnad. Han anser även att majoritetsbefolkningen i demokratier har en tendens att förtrycka minoriteter och människor i andra länder. Utöver detta menar Jiang att människor i demokratiska samhällen tappar kontakten med sin historia och ”heliga” värden såsom omsorgsfullhet och respekt för de äldre.

Istället för demokrati förordar Jiang ett politiskt system där samhället i enlighet med Konfucius läror styrs av visa män och kvinnor. Argumentationen bygger på att belästa människor antas ha en särskilt hög moral. Rikets styre ska delas upp i tre delar. Den viktigaste av dessa ska utgöras av en akademi bestående av lärda som tilldelas sina positioner genom svåra prov och rekommendationsprocesser. Utöver akademin ska det finnas ett överhus bestående av personer som ärver sina ämbeten och därmed anses ha kontakt med rikets historia. Slutligen ska det finnas ett underhus bestående av demokratiskt valda representanter. Om en lag ska antas måste den godkännas av åtminstone två av de tre statsmakterna. Den så centrala akademin ska ha möjlighet att stoppa alla förslag genom vetorätt.

Även om Jiangs politiska system är långt från att förverkligas uppvisar det likheter med de politiska förhållandena i konfucianska länder som Kina, Vietnam och Singapore. I dessa stater styrs landet inte av folkviljan utan av tjänstemän som inte sällan har högre utbildning och mer erfarenhet än representanter i demokratiska stater. Dessa länders politiska reformagendor är ofta mer vetenskapligt underbyggda än demokratiska regeringars motsvarigheter. Att beslutsfattare i Kina, Vietnam och Singapore skulle ha högre moral än demokratiska representanter kan dock ifrågasättas. Kinas miljöförstöring och landets behandling av tibetaner och uigurer utgör exempel på politik som Jiang själv troligen förkastar. Jiangs bok utgör dock inget försvar för Kinas nuvarande politiskt system utan är en färdplan mot ett framtida samhälle. Hans konfucianska konstitutionalism utgör en fingervisning om vad som kan bli en av demokratins framtida utmanare.

Gustav Sundqvist