Kinesiska investeringar i västvärlden

Kinesiska investeringar i Europa
Från att nästan uteslutande ha varit en mottagare av utländska pengar kommer Kina inom kort att bli en storskalig investera på den internationella arenan. Kinesiska företags förvärv av Volvo och Saab visar vilken stor betydelse detta kan få för den svenska ekonomin. Samtidigt är ökade kinesiska investeringar även förknippade med stora utmaningar.

Det finns många skäl till att företag gör utländska direktinvesteringar. Ett multinationellt bolag kan tjäna på att lägga ut olika delar av verksamheten till olika länder. Teknikutveckling kan exempelvis ske i ett rikt land där utbildningsnivån är hög medan produktionen av enklare materialdelar kan ske i ett land där arbetskraften är billig. Ledning, utveckling och marknadsföring är förknippat med stordriftsfördelar. Ett snyggt matsalsbord som utformats av IKEAs svenska designers kan exempelvis säljas i länder över hela världen.

Kina har länge varit en stor mottagare av utländska direktinvesteringar. I landets storstäder finns det mängder av McDonalds-restauranger, HM-affärer och Walmart-varuhus. Multinationella jättar förlägger ofta sin produktion till Kina. Samtidigt har Kinas direktinvesteringar i utlandet till alldeles nyligen varit relativt småskaliga. Detta förändras dock snabbt. På 15 år har Kinas andel av värdens totala utländska direktinvesteringar ökat från mindre än en procent till sju procent. Mellan 2012 och 2020 förväntas investeringarna att fördubblas.
 
Under början av 2000-talet investerade Kina främst i naturresursproduktion, exempelvis gruvbrytning i Afrika och skogsavverkning i Sydamerika. De senaste åren har kineserna dock börjat intressera sig för att köpa tekniskt avancerade företag. Målsättningen är bland annat att erhålla tekniskt kunnande och öka produktiviteten i hemlandet. Kinesiska Lenovo köpte exempelvis IBMs datorverksamhet 2005 vilket bidrog till att företaget 2013 intog positionen som världens största producent av persondatorer. Den snabba expansionen av kinesiska direktinvesteringar skulle kunna utgöra en unik möjlighet för Europas näringsliv. Om investeringarna går rätt till kan de blåsa liv i högteknologiska företag med ekonomiska problem. Investeringarna i Volvo och Saab tycks hittills ha varit exempel på denna typ av framgångssagor.

Samtidigt är de stora kinesiska investeringarna också förknippade med utmaningar. Kina är fortfarande ingen mogen ekonomi och volymen av investeringar kan variera kraftigt från år till år. Stora investeringar i tillväxtmarknaders råvaruproduktion runt 2010 har i stort sett avbrutits vilket kastat in länder som Brasilien och Sydafrika i allvarliga ekonomiska kriser. Utvecklade ekonomier är också missnöjda övar att Kina inte tillåter utländska företag att investera i Kina på samma villkor som kinesiska företag tillåts investera i Europa och USA. Även om detta inte är ett akut problem för utbytet mellan EU och Kina så skapar det missnöje hos europeiska väljare och försvårar därmed möjligheterna för ett fördjupat ekonomiskt samarbete. Statliga subventioner utgör ett liknande problem. Både statsägda och privata kinesiska företag med goda kontakter kan erhålla statligt stöd exempelvis billiga lån. Europeiska företag är i allmänhet juridiskt förbjudna från att erhålla denna typ av statliga medel. Resultatet blir att kinesiska företag av blandad kvalité kan konkurrera ut europeiska företag i budgivningar.

Slutligen finns det också en stark oro för att västerländska företag ska plundras på sin forsknings- och utvecklingskapacitet så snart de blivit uppköpta av kinesiska motparter. Det finns dock inte mycket stöd för att så skulle vara fallet. Tvärt om har kinesiska företag hittills valt att investera mer pengar i befintliga forskningscentrum utomlands. För närvarande finns det en brist på högutbildad kinesisk personal vilket gör att kinesiska företag i allmänhet gärna utvecklar högteknologisk verksamhet utomlands.

Gustav Sundqvist