Kinas välfärdsstat, mer konservativ än socialistisk

Kinas regering har sedan millennieskiftet lagt de första stenarna i konstruktionen av ett grundläggande välfärdssystem. I en FN-undersökning som publicerades 2013 argumenterar författarna Ringen och Ngok för att Kina är på väg att utveckla en konservativ snarare än en socialistisk välfärdsstat. Detta stärker bilden av att det kinesiska kommunistpartiet utvecklas i allt mer konservativ riktning.

Under Mao-tiden hade Kina en välfärdsmodell som byggde på att arbetsplatser ansvarade för att tillhandahålla grundläggande välfärd som pension, sjukvård, och arbetsskadeersättning till de anställda. Systemet som i folkmun gick under namnet ”risskål av järn” var ineffektivt men skapade jämlikhet och trygghet. I samband med de ekonomiska reformerna på 1980- och 1990-talet övergavs detta välfärdssystem. Delvis som en följd av detta har Kina fått allt större problem med låg inhemsk konsumtion, vidgade ekonomiska klyftor och social utslagning. Sedan början av 2000-talet har Kina börjat återuppbygga en välfärdsstat som dock bär fler likheter med västerländska välfärdssystem än med de gamla kommunistländernas välfärdsstater.

Kinas nuvarande välfärdssystem är långt från homogent. Med 1,3 miljarder invånare är naturligtvis de lokala variationerna stora. Trots detta finns en del gemensamma nämnare. De fem försäkringssystemen pension, sjukvård, arbetsskador, arbetslöshet och föräldraledighet är obligatoriska och administreras av staten. I allmänhet får individen ersättning med utgångspunkt från hur mycket han eller hon har bidragit till systemet. För närvarande administreras de flesta försäkringarna fortfarande av arbetsgivare och lokala myndigheter men den långsiktiga planen är att låta provinserna och centralregeringen ta över allt mer av ansvaret. Genom att samla in mer pengar än vad som betalas ut hoppas man kunna få medel till framtida generationers utgifter.

Systemet är i teorin universellt och ska ge alla Kinas medborgare tillgång till samtliga grundläggande försäkringar. Tyvärr är verkligheten annorlunda. Företag, lokala myndigheter och egenföretagare undviker ofta att betala pengar till försäkringsfonderna. Fusk och korruption är utbrett. Medborgare som är registrerade i städer har tillgång till betydligt bättre välfärd än de som är registrerade på landet. En stadsbo får i snitt 20 procent av sin inkomst från socialförsäkringssystemet i jämförelse med en landsbygdsbo som endast får 2 procent. Mellan dessa grupper finns migrantarbetarna som ofta ramlar mellan stolarna. Mycket arbete återstår därför innan försäkringarna blir universella. En priviligierad grupp av statligt anställda, partimedlemmar och militärer har dessutom ett eget betydligt mer fördelaktigt välfärdssystem än övriga samhällsgrupper.

Sammanfattningsvis är Kina på väg att bygga ett mycket grundläggande universellt välfärdssystem som administreras av staten. Systemet kommer inte på långa vägar bli så generöst som i de nordiska ”socialdemokratiska” välfärdsstaterna. Inte heller kommer det vara selektivt och bygga på privata lösningar som i USA. Om systemet ska kategoriseras som något kan det lämpligast etiketteras som en konservativ välfärdsstat i likhet med de modeller som finns i Kontinentaleuropa. Om detta är ett medvetet val är det ytterligare ett tecken på att kommunistpartiet trots trohet till vissa socialistiska ideal blir allt mer konservativt återstår att se.  

Läs hela artikeln genom denna länk:

http://www.unrisd.org/80256B3C005BCCF9/search/28BCE0F59BDD3738C1257BE30053EBAC?OpenDocument

Gustav Sundqvist