Kinas statliga företag

Under de senaste 40-åren har en livskraftig privat sektor vuxit fram i Kina. Statliga företag har dock fortfarande en framträdande roll i den kinesiska ekonomin. De statsägda företagen anklagas ofta för att vara ineffektiva men deras betydelse som inkomstkällor och arbetsgivare gör att myndigheterna ogärna vill genomföra storskaliga privatiseringar.

Innan marknadsreformer genomfördes 1979 var alla kinesiska företag statsägda. Företagen som ofta utgjordes av fabriker utsattes inte för konkurrens och hade inga tydliga vinstkrav. Personalnedskärningar skedde nästan aldrig. Som en följd av detta var de statliga företagen relativt ineffektiva. Under 1990-talet blev många av de minst vinstgivande statsägda företagen privatiserade eller nedlagda. Avyttringarna till trots finns det fortfarande 145 000 statliga företag i Kina. De kvarvarande statliga företagen har blivit mer marknadsmässiga och höjt effektiviteten. Sektorn står idag för 25 procent av Kinas industriproduktion, 35 procent av affärsaktiviteten och 43 procent av Kinas företagsvinster. I Kina domineras fortfarande sektorer som bankväsende, energi, telekom och tobak av statliga företag.

Liberalt sinnade ekonomer både i Väst och i Kina anser alltjämt att de statsägda kinesiska företagen är hopplöst ineffektiva och borde privatiseras. Det finns flera argument för detta. De statliga företagen är mindre lönsamma än de privata. 42 procent av dem gick exempelvis med förlust 2013. De statliga jättarna har ofta monopol på strategiskt viktiga varor och tjänster vilket leder till minskad konkurrens. Som en följd av detta är företagens service ofta undermålig och dyr för kinesiska konsumenter. De statsägda kinesiska bankerna lånar exempelvis ut pengar till mycket låga räntor vilket gör att många kinesiska kunder istället söker sig till halvlagliga, osäkra skuggbanker med högre avkastning. Ett annat problem med de statsägda företagen är att de ofta anses använda sina politiska kontakter för att få olika fördelar jämtemot privata företag. På detta sätt snedvrids konkurrens och villkoren för kinesiska konsumenter försämras.

Trots de statliga företagens svagheter finns det många skäl till att kinesiska myndigheter ogärna vill genomföra storskaliga privatiseringar. För det första är många statliga företag viktiga kassakor för myndigheterna. De statliga bolagen står exempelvis för 98 procent av den kinesiska cigarettmarknaden. I det storrökande Kina innebär detta att mellan 7-10 procent av statens inkomster kommer från skatter och vinster relaterade till tobaksjättarnas verksamhet. För det andra spelar de statliga företagen en viktig roll som arbetsgivare i fattiga regioner och provinser. När andra arbetsplatser säger upp personal beordrar den kinesiska staten ofta de statsägda företagen att anställa, inte minst för att motverka sociala oroligheter. För det tredje fyller de statliga företagen en viktig funktion i Kinas stimulanspolitik. När finanskrisen drog över världen 2008 sjösatte Kina ett stimulanspaket som motsvarade 20 procent av landets BNP, relativt sett mer än dubbelt så stort som USAs stimulandspacket. En stor del av dessa pengar gick till statliga företag, inte minst i form av billiga lån ämnade till investeringar i infrastruktur. Trots att en stor del av stimulansåtgärderna gick till olönsamma projekt anser många vänstersinnade ekonomer att de jättelika investeringarna räddade Kina från att halka ned i en lågkonjunktur. Den expansiva politiken till trots är Kinas tillväxt fortfarande lägre än innan finanskrisen bröt ut. Som en följd av detta har de kinesiska ledarna inte vågat avsluta de stora stimulansprogrammen och de statliga företagens skattkistor fortsätter därför att fyllas.