Kinas regionala klyftor
Kina har både en stor yta och en stor befolkning. Som i alla stora länder finns det betydande skillnader i utvecklingsnivå mellan rika och fattiga regioner. För de kinesiska ledarna har det länge varit ett prioriterat mål att överkomma dessa klyftor. Framsteg har gjorts men sjunkande råvarupriser, missriktade statliga investeringar och konkurrensen från etablerade industriområden har gjort att denna utveckling avstannat under de senaste åren.
Kina är ett uppdelat land. De provinser och städer som ligger vid östkusten är relativt rika. Närheten till havet har gynnat dessa regioners export eftersom sjötransporter är billiga. Provinser i inlandet är däremot relativt fattiga. Dessa regioner har i allmänhet inte kunnat dra nytta av handel med västvärlden. Precis som för många fattiga länder i världen utgör råvaruutvinning ofta den viktigaste näringen för fattiga kinesiska provinser.
Efter Mao Zedongs död 1976 följde drygt 20 år då det kinesiska kommunistpartiet främst fokuserade på att förstora snarare än fördela den ekonomiska kakan. I kuststäder som Shenzhen, Guangzhou (Kanton), Shanghai och Tianjin etablerades ekonomiska zoner med låga skatter, låga tullar och stora investeringar i exportrelaterad infrastruktur som hamnar och vägar. Satsningarna ledde till höga tillväxttal i kustprovinserna men inlandet hamnade på efterkälke. I början av 2000-talet hade de ekonomiska klyftorna mellan rika och fattiga provinser dock blivit så stora att den kinesiska regeringen började betrakta den ojämlika utvecklingen som ett hot mot kommunistpartiets legitimitet. Ekonomisk rättvisa är officiellt fortfarande ett kommunistiskt kärnvärde och växande klyftor riskerade därmed att spilla över i kritik mot den rådande politiska ordningen.
För att åtgärda detta problem lanserade myndigheterna under det tidiga 2000-talet strategin ”Go West”. Som en del av programmet började staten omfördela resurser såsom skattepengar från den rika kusten till de fattiga provinserna i västra Kina. Ett batteri av stora infrastrukturprojekt som de tre ravinernas dam och en järnvägslinje till den otillgängliga bergsprovinsen Tibet lanserades. De ekonomiska zoner som tidigare endast funnits i kustprovinserna började nu även etableras i inlandet. Myndigheterna hoppades på så sätt att exportorienterade fabriker även skulle blomma upp i de fattigare regionerna. Utvecklingsprogrammet gav resultat och klyftan mellan kusten och inlandet började minska. Detta berodde dock inte endast på de statliga stödprogrammen utan även på att efterfrågan på naturresurser i de kinesiska kustprovinserna skapade en råvaruboom i hela världen. När priset på naturresurser som järn och kol exploderade, gynnades inte bara utvecklingsländer i Afrika och Latinamerika utan även fattiga kinesiska provinser.
Sedan 2011 har en svalare kinesisk ekonomi och bättre resursutnyttjande lett till att råvarupriserna dalat. Försöken att industrialisera västra Kina har gett blandade resultat. På pappret borde fabriker etableras i fattiga provinser där lönerna är lägre. Precis som i andra delar av världen leder dock närvaron av bra infrastruktur, tillgång till högutbildad arbetskraft och koncentrationen av företag inom samma bransch till att största delen av industrin stannar i de rika kustprovinserna. Ett positivt avvikande exempel utgörs av städerna Chengdu och Chongqing som ligger i den folkrika Sichuan-provinsen i mitten av Kina. Dessa städer har bland annat gynnats av de tre ravinernas dam som gjort det möjligt för stora fartyg att transportera exportprodukter till den kinesiska kusten och ut på världsmarknaden. Volvo PV är ett exempel på internationella företag som etablerat tillverkning i dessa städer.
Lägre tillväxt i de relativt fattiga inlandsprovinserna behöver inte leda till sociala oroligheter så länge som det finns jobb längst kusten. Människor från det kinesiska inlandet kan alltjämt arbeta i kustprovinserna och skicka hem pengar till sina familjer. Om tillväxten i de fattiga kustprovinserna inte tar fart ställs kinesiska ledare som vill motverka landets växande ekonomiska klyftor inför ett svårt dilemma. Antingen måste de hitta någon ny innovativ metod för att snabba på utvecklingen i de fattiga provinserna eller så måste de förbättra förutsättningarna för de miljontals migrantarbetare som arbetar i de rika kustregionerna.
Gustav Sundqvist