Kinas fiendskap med Japan är ett uttryck för kommunistpartiets bristande legitimitet

Under de senaste åren har konflikten mellan Kina och Japan blivit allt mer intensiv. De dåliga relationerna grundar sig delvis i 1900-talets historia då Japan ockuperade delar av Kina. De senaste årens uppflammande konflikter har dock även med kinesisk inrikespolitik att göra. Kommunistpartiets brist på ideologi gör att partiet måste anknyta till nationalism för att öka sin legitimitet.

Fram till 1800-talet var Kina den helt dominerande makten i Östasien. Från och till kunde ryttarfolk som hunner och mongoler utmana Kinas militära styrka men befolkningsmässigt, ekonomiskt och kulturellt var riket den helt dominerande regionala stormakten. De kinesiska kejsarna betraktade länge den östliga grannen Japan som ett barbarrike bland andra. I Japan fanns å andra sidan en stor beundran för den kinesiska kulturen. Genom historien har viktiga kulturella företeelser som skrivtecken, Buddism och Konfucianism spridits från Kina till Japan.

För Kina var det därför en chock när det egna landets ekonomi under 1800-talet stagnerade samtidigt som Japans utveckling rullade igång på allvar. Snart var Japan både ekonomiskt och militärt överlägset sin västliga konkurrent. 1895 erövrade Japan Taiwan som då var en kinesisk provins. Under mellankrigstiden tog det allt mer aggressiva Japan över Manchuriet i Nordöstra Kina för att därefter angripa de resterande delarna av landet. Kina riskerade vid denna tid att bli helt koloniserat av Japan. Tillsammans med Sovjetunionen är Kina det land som hade störst förluster under andra världskriget. Cirka 20 miljoner civila kineser miste livet mellan 1937 och 1945.  

De amerikanska atombomberna över Japan 1945 tvingade landet att kapitulera och även dra sig tillbaka från Kina. Fyra år senare grundades den kinesiska folkrepubliken när kommunistpartiets militär, folkets befrielsearmé, tågade in i Peking. Enligt den kommunistiska ideologin var det inte Japan som nation, utan feodalismen, kapitalismen och imperialismen som var orsak till de aggressioner Kina hade utsatts för under andra världskriget. Snarare än Japan sågs USA som den nya huvudfienden då detta land ansågs vara den kapitalistiska imperialismens högborg. När Kina började öppna upp sin ekonomi under slutet av 1970-talet var Japan ett av de länder som först tog tillfället i akt och började investera i den jättelika marknaden. Som en följd av detta förbättrades relationerna.

Under 2000-talet började förhållandet mellan Kina och Japan åter surna till. Två frågor har varit drivande bakom den uppflammade konflikten. För det första har nationalister i Kina protesterat allt mer högljutt mot vad de ser som japanska skolböckers skönmålning av det gamla imperiets krigståg i Kina under andra världskriget. För det andra anser Kina att japan allt sedan det kriget 1895 ockuperar Senkaku / Diaoyu-öarna utanför Taiwans kust. Öarna är obebodda och borde egentligen inte ses som särskilt betydelsefulla men har fått ett stort symbolvärde.

Det finns också andra skäl till att konflikten mellan Kina och Japan intensifierats de senaste åren. Sedan slutet av 1970-talet har det kinesiska kommunistpartiet övergett många av sina Marxistiska dogmer. Enpartisystemet är dock fortfarande intakt. Som en följd av detta lider kommunistpartiet av ett växande legitimitetsproblem. Hur ska partiet kunna rättfärdiga sitt auktoritära styre utan att samtidigt kunna hänvisa till Marx och Lenin?

Partiet har stärkt sin legitimitet på tre sätt. För det första har partiet utvecklat ett nytt ideologiskt ramverk som kombinerar Marxistiska idéer med idéer från Kinas kejserliga statsfilosof Konfucius. För det andra har partiet vunnit legitimitet genom att hänvisa till Kinas snabba ekonomiska utveckling. För det tredje rättfärdigar partiet sitt styre genom att peka på hur Kina gått från att ha varit ett offer för militär aggression till att ha blivit en stormakt. I denna berättelse har Japan blivit Kinas främsta antagonist. Japan anses nu precis som under krigsåren vilja splittra och försvaga Kina.

Betydelsen av att legitimera kommunistpartiet har bidragit till att konflikten om de små Senkaku / Diaoyu-öarna fått extremt stora proportioner. Ökonflikten har fått en sådan symbolladdning att kommunistpartiet inte kan ge upp det omstridda territoriet. Om partiet gör så undergräver det sin egen legitimitet. Förutsättningarna för en fredlig utveckling i Asien tycks därmed avlägsen.

Gustav Sundqvist