KINAS CIVILSAMHÄLLE FÖRÄNDRAS 

Sedan 1990-talet har antalet icke-statliga organisationer i Kina exploderat. Efter färgrevolutionerna i Östeuropa och den Arabiska Våren har det styrande kinesiska kommunistpartiet dock ökat kontrollen av dessa grupper. Samtidigt ställer partiet sig positivt till grupper som hjälper staten att tillhandahålla viktig samhällsservice. 

I Västvärlden ses föreningar och icke-statliga organisationer i allmänhet som en viktig del av ett modernt samhälle. Ofta anses dessa grupper ingå i det så kallade civila samhället, en samhällssektor som ligger någonstans mellan staten, marknaden och familjen. Civilsamhället är omhuldat av förespråkare för de flesta stora ideologier eftersom sektorn både anses begränsa statens och företagens maktutövande. 

I den kinesiska folkrepubliken har civilsamhället historiskt sett haft en liten betydelse. När Mao Zedong och Kommunistpartiet tog makten i landet 1949 stängdes de flesta icke-statliga organisationer ned, och de som blev kvar, till exempel kinesiska Röda Korset och olika kristna samfund, integrerades i partiets struktur. I och med Deng Xiaopings reformpolitik på 1980-talet började mer självständiga föreningar återigen etablera sig i landet och under 1990-talet ökade deras antal mycket kraftigt. Idag finns cirka 500 000 registrerade föreningar i Kina. 

De flesta av dessa organisationers aktiviteter är av relativt harmlös karaktär. Många föreningar ägnar sig åt fritidsaktiviteter som sport, dans eller Majong. Det finns dock även många mer samhällsorienterade organisationer. I takt med att Kinas befolkning blivit äldre har föreningar som fokuserar på äldreomsorg blivit vanliga. Fattigdomsbekämpning utgör ett annat populärt aktivitetsområde. Vissa organisationer verkar för att underlätta för handikappade. Den kinesiska regeringen har inte alltid hunnit med att bygga ut välfärden i en takt så att den håller jämna steg med de växande kraven från landets befolkning. Som en följd av detta har lokala myndigheter ofta varit positiva när volontärer från fristående organisationer gett dem en hjälpande hand. 

Explosionen av föreningar har dock även skapat en möjlighet för Kinas svaga politiska opposition. Genom att starta feministiska föreningar, HBTQ-grupper och organisationer som kämpar för arbetares rättigheter har vissa aktivister hoppats kunna kringgå kommunistpartiets maktmonopol. Efter färgrevolutionerna i Östeuropa och den Arabiska Våren, där civilsamhället anses ha spelat en framträdande roll, har de kinesiska myndigheterna dock intagit en betydligt mer restriktiv attityd till dessa mer politiska organisationer. Som en följd av detta har många aktivister fängslats och de som är fria är ofta under strikt kontroll av den kinesiska polisen. Genom en ny lag från 2017 har icke-statliga organisationers möjligheter att få finansiering från utlandet begränsats kraftigt. Detta har framförallt drabbat mer politiska föreningar eftersom dessa varit särskilt beroende av stöd från utlandet.

Trots nedslaget mot mer politiska grupper har miljöorganisationer dock tillåtits fortsätta växa i Kina. Detta beror troligen delvis på att miljövård blivit en alltmer prioriterad fråga för de kinesiska myndigheterna. Ett annat skäl är antagligen att miljöorganisationer inte företräder viktiga samhällsgrupper på samma sätt som arbetarorganisationer och feministiska grupper. Av detta skäl anser myndigheterna att risken för att miljöorganisationer ombildas till mer revolutionära aktörer är liten.