Kina och klimatfrågan

30 november till 11 december 2015 samlas världens länder i Paris för det 21a internationella toppmötet under FNs klimatkonvention. En förutsättning för att den globala uppvärmningen ska kunna stoppas är att Kina snart börjar minska utsläppen av växthusgaser.

De kinesiska ledarna har under lång tid sett ekonomisk tillväxt som överordnat miljöhänsyn. Kinas kanske främsta naturresurs utgörs av smutsig kol. Som ett resultat av snabb tillväxt och omfattande kolbrytningen har Kinas utsläpp vuxit lavinartat. Bara mellan 2007 och 2012 ökade landets utsläpp med 44 procent. 2012 släppte Kina ut 2,4 miljarder ton koldioxid vilket kan jämföras med världens näst största miljöbov USA som släppte ut 1,5 miljarder ton koldioxid.

Kina såg länge klimatfrågan som ett problem som främst berörde de rika Västländerna. En omprövning av politiken påbörjades 2007 då Kinas regering presenterade en första klimatrapport. Rapporten visade att Kina var ett av de länder som skulle skadas mest av en höjd global medeltemperatur. Ett varmare klimat kan leda till att de mongoliska öknarna i norra Kina breder ut sig vilket skulle kunna få stora konsekvenser för megastäderna Peking och Tianjin som redan idag plågas av extrem vattenbrist. Vidare riskerar de smältande glaciärerna i Himalaya att hota färskvattenförsörjningen för de cirka en miljard människor som lever i de stora flodernas avsmältningsområden. Utöver de klimatrelaterade utmaningarna skapar luftföroreningarna i kinesiska städer hälsoproblem och ilska hos landets framväxande medelklass. Under våren 2015 blev dokumentärfilmen ”Under the Dome” som tar upp föroreningarna ett hett diskussionsämne i Kina. Filmen sågs cirka 300 miljoner gånger innan den förbjöds av myndigheterna.

För att motverka de växande problemen har Kinas regering nu satt upp målsättningen att landets utsläpp ska nå sin topp 2030 och därefter pressas tillbaka. Omställningen har redan inletts. I takt med stigande löner flyttas en allt större del av den kinesiska industrin från de rika kustprovinserna till det fattiga inlandet. Kolkraften flyttar efter, men det nya kolkraftverk som byggs i inlandsprovinserna är betydligt modernare och mer energieffektiva än deras smutsiga föregångare. Konsumtionen av kol föll rejält mellan 2013 och 2014. Vidare tycks de kinesiska kolgruvornas produktion ha minskat med fem procent mellan 2014 och 2015. Om trenden håller i sig kan målet om att Kina ska nå sin utsläppstopp 2030 visa sig vara alltför pessimistiskt.