Kina glider under radarn
Barack Obama har försökt styra om USAs utrikespolitiska fokus från Europa och Mellanöstern till Asien. Den senaste tidens kriser i Ukraina, Syrien och Irak har dock satt käppar i hjulen på denna strategi. Följden kan bli att Kina fortsätta att bygga upp sin styrka samtidigt som USA förblir upptaget på annat håll.
Europa och Mellanöstern har länge utgjort de viktigaste områdena för amerikansk utrikespolitik. Under kalla kriget skyddade USA de demokratiska staterna i Europa mot hotet från Sovjetunionen. I Mellanöstern ville Washington hindra kommunister och islamister från att komma över den värdefulla oljan. Under 1990-talet försökte amerikanska strateger dock styra landets fokus längre österut. Orsaken var att Stillahavsområdet förväntades utvecklas till världens ekonomiska centrum samt att Kina bedömdes bli en ny supermakt. Förväntningarna har besannats. Asiens ekonomi har utvecklats snabbt samtidigt som Europas och Rysslands ekonomiska betydelse har minskat. Mellanösterns olja har också förlorat betydelse när skiffergas gjort USA allt mer självförsörjande på energi.
Terrorattackerna den 11e september och krigen i Afghanistan och Irak försenade dock USAs Asienstrategi med tio år. Medan Kina växte till världens näst största ekonomi lärde sig USAs förra president George W Bush allt om de upproriska irakiska landsortsstäderna Faluja och Ramadi. Vid sidan om kriget mot terrorismen har Kina lyckats undkomma amerikansk uppmärksamhet med hjälp av den utrikespolitiska doktrinen Tao Guang Yang Hui 韬光养晦 (undvik ljuset när dunklet). Enligt denna 30 år gamla taktik ska Kina sträva efter en låg utrikespolitisk svansföring samtidigt som landet bygger upp sin styrka.
Efter att Barack Obama valdes till ny president 2008 har han under slagordet ”Pivot to Asia” återigen försökt lägga USAs fokus längre österut. Amerikas relationer med Kinas grannländer Vietnam och Burma har stärkts. Militärbaser i Australien och på Guam har expanderat. I Syd- och Östkinesiska havet har USA försökt balansera Pekings krav på omdiskuterade öar genom att stödja Kinas grannar.
Men detta år tycks den östliga strategin åter bli skjuten på framtiden. Genom invasionen av Krim och stödet till separatister i Ukraina har Ryssland återigen börjat utmana den västerländska maktdominansen i Europa. USA har besvarat detta genom att skicka amerikanska soldater till Polen och Baltikum. I Irak och Syrien hotar den talibanliknande organisationen IS att bygga upp ett terrorrike långt mäktigare än vad Usama Bin Laden hade kunnat drömma om. USA har nyligen försökt bromsa IS erövringar med hjälp av flygbombningar. Detta innebär att Washington låser sig i en konflikt som kan medföra att nya terrorhot riktas mot amerikansk jord.
I skuggan av de nya konflikterna fortsätter Kina att bygga upp sin styrka. Kina spenderar i år cirka 200 miljarder dollar på sitt försvar vilket kan jämföras mot USA som spenderar 650 miljarder. På tio år kan ”folkets befrielsearmé” troligen komma att fördubbla sina utgifter. Detsamma gäller antagligen inte för det amerikanska försvaret som konfronteras av ständiga budgetkriser och nedskärningar. Om Kina vill utmana USA har Peking allt att vinna på att skjuta kraftmätningen på framtiden. Det senaste årets kriser tycks göra en sådan strategi möjlig.
Gustav Sundqvist
Europa och Mellanöstern har länge utgjort de viktigaste områdena för amerikansk utrikespolitik. Under kalla kriget skyddade USA de demokratiska staterna i Europa mot hotet från Sovjetunionen. I Mellanöstern ville Washington hindra kommunister och islamister från att komma över den värdefulla oljan. Under 1990-talet försökte amerikanska strateger dock styra landets fokus längre österut. Orsaken var att Stillahavsområdet förväntades utvecklas till världens ekonomiska centrum samt att Kina bedömdes bli en ny supermakt. Förväntningarna har besannats. Asiens ekonomi har utvecklats snabbt samtidigt som Europas och Rysslands ekonomiska betydelse har minskat. Mellanösterns olja har också förlorat betydelse när skiffergas gjort USA allt mer självförsörjande på energi.
Terrorattackerna den 11e september och krigen i Afghanistan och Irak försenade dock USAs Asienstrategi med tio år. Medan Kina växte till världens näst största ekonomi lärde sig USAs förra president George W Bush allt om de upproriska irakiska landsortsstäderna Faluja och Ramadi. Vid sidan om kriget mot terrorismen har Kina lyckats undkomma amerikansk uppmärksamhet med hjälp av den utrikespolitiska doktrinen Tao Guang Yang Hui 韬光养晦 (undvik ljuset när dunklet). Enligt denna 30 år gamla taktik ska Kina sträva efter en låg utrikespolitisk svansföring samtidigt som landet bygger upp sin styrka.
Efter att Barack Obama valdes till ny president 2008 har han under slagordet ”Pivot to Asia” återigen försökt lägga USAs fokus längre österut. Amerikas relationer med Kinas grannländer Vietnam och Burma har stärkts. Militärbaser i Australien och på Guam har expanderat. I Syd- och Östkinesiska havet har USA försökt balansera Pekings krav på omdiskuterade öar genom att stödja Kinas grannar.
Men detta år tycks den östliga strategin åter bli skjuten på framtiden. Genom invasionen av Krim och stödet till separatister i Ukraina har Ryssland återigen börjat utmana den västerländska maktdominansen i Europa. USA har besvarat detta genom att skicka amerikanska soldater till Polen och Baltikum. I Irak och Syrien hotar den talibanliknande organisationen IS att bygga upp ett terrorrike långt mäktigare än vad Usama Bin Laden hade kunnat drömma om. USA har nyligen försökt bromsa IS erövringar med hjälp av flygbombningar. Detta innebär att Washington låser sig i en konflikt som kan medföra att nya terrorhot riktas mot amerikansk jord.
I skuggan av de nya konflikterna fortsätter Kina att bygga upp sin styrka. Kina spenderar i år cirka 200 miljarder dollar på sitt försvar vilket kan jämföras mot USA som spenderar 650 miljarder. På tio år kan ”folkets befrielsearmé” troligen komma att fördubbla sina utgifter. Detsamma gäller antagligen inte för det amerikanska försvaret som konfronteras av ständiga budgetkriser och nedskärningar. Om Kina vill utmana USA har Peking allt att vinna på att skjuta kraftmätningen på framtiden. Det senaste årets kriser tycks göra en sådan strategi möjlig.
Gustav Sundqvist