KINA BYGGER EN NY SIDENVÄG

Ekonomiska förändringar i Kina och sökande efter en mer framträdande internationell position har gjort att de kinesiska ledarna startat ett gigantiskt ekonomiskt projekt med arbetsnamnet ’One Belt One Road’. Projektet syftar till att använda infrastruktursatsningar för att integrera den euroasiatiska kontinenten och östra Afrika i ett omfattande handelssamarbete med Kina i mittpunkten.

Under början av 2000-talet genomgick Kina en jättelik byggboom. Hamnar, vägar och flygplatser byggdes i rasande takt. Upprustningen resulterade i att det tidigare relativt outvecklade landet fick en infrastruktur i världsklass. Kina fick sin första motorväg så sent som 1987 men har idag ett större nätverk av motorvägar än USA. Två tredjedelar av världens snabbjärnväg går genom Kina. Redan idag finns det tunnelbana i 26 kinesiska städer och 39 städer planerar att bygga tunnelbanesystem. Samtidigt har infrastrukturinvesteringarna på vissa håll visat tecken på överhettning. Bilder på tomma flygplatser och nybyggda spökstäder tyder på att möjligheterna för lönsamma infrastruktursatsningar i Kina blir allt färre. Samtidigt hungrar de stora kinesiska byggbolagen efter nya projekt att sätta tänderna i.

I sin jakt på fler lönsamma infrastrukturprojekt har Kina vänt sig mot omvärlden. 2013 annonserade landets president Xi Jinping planer på att integrera handeln i Eurasien och östra Afrika genom ett gigantiskt infrastrukturprojekt. Projektet har sedan dess gått under arbetsnamnet ’One Belt One Road’. Något förvirrande syftar ’One Road’ på ett nätverk av havsförbindelser som ska sammanbinda Medelhavet med Indiska oceanen och västra Stilla havet medan ’One Belt’ syftar på ett antal större landvägar som ska binda samman Kina med bland annat Västeuropa, Indien och Mellanöstern. 65 procent av världens befolkning, en tredjedel av världens BNP och en fjärdedel av allt fraktat gods täcks av projektet. Flera av de utvecklingsländer som berörs har stor befolkning och växande ekonomier, men de har ofta extremt bristfällig infrastruktur. Potentialen för lönsamma projekt bedöms därför vara goda.

Projekten inom ramen för ’One Belt One Road’ ska finansieras av ett antal nystartade utvecklingsbanker bland vilka den asiatiska infrastruktur och investeringsbanken AIIB kanske är den viktigaste. Banken har ett baskapital på 100 miljarder dollar av vilket Kina tillhandahåller något mellan en tredjedel och hälften. Detta är mindre än Världsbankens 220 miljarder men tillräckligt mycket för att göra AIIB till en global spelare.

Projektet ’One Belt One Road’ har med största sannolikhet inte endast ekonomiska utan också politiska dimensioner. De kinesiska ledarna är medvetna om att landets uppgång skapar oro på många håll i världen. Genom de stora infrastrukturprojekten hoppas Kina kunna stärka bilden av att landets växande ekonomiska inflytande också kommer andra länder, inte minst fattiga stater, till del. Samtidigt finns det frågetecken kring i vilken utsträckning de kinesiska finansierarna och byggherrarna kommer ta hänsyn till mänskliga rättigheter, däribland fackliga rättigheter. Tvivel kring Kinas politiska motiv har bidragit till att Japan och USA hittills ställt sig utanför AIIB. Sverige har valt en annan väg och är sedan 2015 en medgrundare i AIIB. Den svenska regeringen säger sig vilja verka för att banken ska ta hänsyn till miljömässiga och sociala frågor i så hög utsträckning som möjligt.

Gustav Sundqvist