HUR MARXISTISKT ÄR KINA IDAG?

Den 5 maj var det 200 år sedan kommunismens viktigaste filosof Karl Marx föddes i den tyska staden Trier. I Kina, världens största kvarvarande kommunistiska land, har åtskilliga ceremonier hållits till minne av den socialistiska läromästaren. Under en av tillställningarna beskrev den kinesiska presidenten Xi Jinping honom som världshistoriens största tänkare. Stora delar av firandet kan ses som propaganda men inte desto mindre spelar den marxistiska ideologin fortfarande en viktig roll för att vi ska förstå hur den kinesiska politiken fungerar.
 

Efter Mao Zedongs död 1976 inledde de nya kinesiska ledarna ett reformarbete som framförallt inbegrep omfattande privatiseringar och marknadsreformer. Under Mao-tiden sågs det som dåligt att vara rik men de nya ledarna beskrev istället rikedom som ärofullt. Marknadsreformerna ledde till att många västerländska bedömare började beskriva Kinas styrande parti som kommunistiskt endast till namnet. De senaste åren har det dock blivit allt tydligare att det Marxistiska och kommunistiska arvet fortfarande är starkt i Kina. 

Viktigast är att en-partistatens legitimitet vilar på en Marxist-Leninistisk logik. I Lenins anda betraktar partiet sig som folkets förtrupp. I kraft av sina kunskaper om såväl tekniska frågor som Marxistiska teorier anser sig partiet vara bättre lämpade att tillfredsställa folkets intressen än ledare som utses i fria val. Från kommunistpartiets synvinkel är de demokratiska valen i Västvärlden endast fria på ytan, i själva verket anses de västerländska demokratierna vara styrda av kapitalistiska intressen. 

Kommunistpartiets upplysta ledarskap gäller inte endast politiken utan även ekonomin. Enligt Marx skulle huvuddelen av näringslivet i en socialistisk ekonomi både styras och ägas av staten. Under Mao-tiden manifesterades detta genom ’planekonomi’ alltså att staten ägde alla företag och bestämde vad som skulle produceras. Efter Mao har marknadsmekanismer och privat företagsamhet införts. Den statliga styrningen av det kinesiska näringslivet är dock fortfarande betydligt mer omfattande än i Västvärlden. I Väst utgör lagar och regler statens främsta verktyg för att styra näringslivet. I Kina finns particeller på alla större företag. Den senaste tiden har även internationella företag med verksamhet i Kina börjat oroa sig för att dessa particeller blivit alltmer aktiva och även börjat påverka viktiga styrelsebeslut. 

Religiös aktivitet i Kina är också under stark påverkan av den marxistiska ideologin. Marx hade en ateistisk världsåskådning och beskrev religion som ”ett opium för folket”, något att trösta sig med men också ett propagandaverktyg i händerna på överklassen. Under hela sin historia har det kinesiska kommunistpartiet varit religionskritiskt. Partimedlemmar uppmanas exempelvis i starka ordalag till att inte ha en religiös tro. Trossamfund har utsatts för mer eller mindre omfattande förföljelser. Under de senaste åren har särskilt regleringen av ’utländska religioner’ exempelvis islam och kristendomen blivit hårdare medan religioner med starkare koppling till Kinas historia som buddismen och Konfucianismen inte betraktas med lika stor misstänksamhet.  

Det kollektivistiska arvet från Marx och Konfucius innebär också att den kinesiska politiken ofta har kollektivistiska karaktärsdrag. I Västvärlden finns en liberal politisk tradition där politiker ofta är tveksamma till att intervenera i människors personliga sfär. I Kina har ledarna i allmänhet mindre respekt för medborgarnas och familjernas privatliv. Den nu uppmjukade enbarnspolitiken är ett typiskt exempel på hur individen i Kina ofta får stå tillbaka för det kollektiva intresset. Sedan några år tillbaka måste kineser också ha regelbunden kontakt med sina föräldrar, annars väntar böter eller i värsta fall fängelse. 

Den kinesiska politiken har alltjämt flera karaktärsdrag som Marx säkert hade ogillat. Även om kinesiska låginkomsttagare fått det betydligt bättre under de senaste 30 åren har inkomstojämlikheten vuxit och är idag lika hög som i USA. Landet är dock fortfarande kommunistiskt så till vida att alla delar av samhället är underställda kommunistpartiets järnhårda ledarskap. Den främsta fördelen med detta är kanske att särintressen inte kan stoppa viktiga samhällsreformer på samma sätt som i Västvärlden. En huvudnackdel är att makten koncentreras till den grad att enskilda människor och minoriteter riskerar att hamna i kläm.