FÖREBÅDAR HANDELSKRIGET MELLAN USA OCH KINA ETT NYTT KALLT KRIG?

Sedan början av juli har handelskriget mellan USA och Kina gått från ord till handling. Den 5 juli började USA belägga kinesiska produkter till ett värde av 34 miljarder dollar med tull och Kina svarade genast med att införa ett motsvarande tullpaket på amerikanska varor. Handelskriget kan minska det ömsesidiga beroendet mellan de båda stormakterna vilket på lång sikt ökar risken för en militär konfrontation mellan dem. 

Trots flera förfärliga krig och konflikter har världen i stora drag utvecklats i en fredligare riktning efter andra världskrigets slut. De stora mellanstatliga krig som tidigare var vanliga har gradvis blivit alltmer sällsynta. Forskare inom området internationella relationer brukar lyfta fram tre viktiga faktorer som kan förklara detta. För det första har Kärnvapen gjort krig så skräckinjagande att stater inte vågar angripa varandra. För det andra innebär den alltmer spridda nationalismen att ockupationer sällan lyckas eftersom dessa ofta leder till utdragna gerillakrig. Slutligen verkar det ökade ekonomiska utbytet mellan länder göra att stater blir så beroende av varandra att risken för krig minskar.

1900-talets historia tyder på att ömsesidigt beroende ökar chansen för fred. Andra världskriget föregicks exempelvis av att det ekonomiska utbytet mellan stater kraftigt minskade. Den stora depressionen i början av 1930-talet ledde till en våg av protektionism som reducerade världshandeln till en tredjedel. Detta bidrog troligen till att länder med lite naturresurser som Japan, Tyskland och Italien beslutade sig för att erövra resurser som de inte ansåg sig kunna få på andra sätt. Efter kriget var en viktig tanke bakom EUs utveckling att förhindra framtida konflikter genom att öka det ekonomiska utbytet mellan europeiska stater. 

Den historiska konfliktnivån mellan Folkrepubliken Kina och resten av världen har följt ett liknande mönster. Under Mao-tiden var Kinas ekonomiska utbyte med omvärlden minimalt. Mellan revolutionen 1949 och 1979, då Kina lade om sin ekonomiska politik, var landet inblandat i krig och småstrider med USA, Sydkorea, Indien, Sovjetunion och Vietnam. Efter Maos död öppnade Kina sin ekonomi och värdet av landets internationella handel ökade som ett resultat från runt tio procent 1979 till 70 procent 2007. Kina förde under denna tid en relativt försiktig utrikespolitik inte minst för att undvika att landets ekonomi skulle skadas. Kinas stora marknad bidrog också till att många amerikanska företag och republikanska politiker länge förordade en relativt Kinavänlig politik.

De senaste åren har dock Kinas ekonomiska beroende av omvärlden minskat. Satsningar på inhemsk konsumtion har bidragit till att handelns andel av BNP minskat till 40 procent. Samtidigt har Kinas handelspolitik skapat växande irritation i omvärlden. Västerländska företag anklagar allt oftare Kina för att snedvrida konkurrensen genom att tvinga sig till intellektuell egendom samt genom att subventionera företag i viktiga branscher. Som ett resultat av detta har det amerikanska näringslivet som tidigare oftast ställt sig kritiskt till att införa straffåtgärder mot Kina börjat byta fot. 

Det minskade ömsesidiga beroendet sker samtidig som de säkerhetspolitiska relationerna mellan Kina och USA redan är spända. Nordkorea, Taiwan och Sydkinesiska havet utgör alltjämt militära konfliktytor mellan de båda staterna. Om ländernas ekonomier inte längre hålls samman av ömsesidigt ekonomiskt beroende ökar risken för att hökar i såväl Peking som Washington tar kontroll över utrikespolitiken. En artikel i den av Peking-styrda tidningen China Daily kan tolkas som en varning till de amerikanska beslutsfattarna: ”Ett handelskrig är första steget i en hårdare geopolitisk strategi men kommer slutligen bara leda till en skarpare konfrontation mellan den existerande hegemonen och den stigande hegemonen kring världsordningen och de internationella reglerna... Fortfarande kan lämplig och djup kommunikation hindra ett ’kallt krig’ mellan USA och Kina. Ömsesidigt ekonomiskt beroende har trots allt skapat ett globalt samhälle med gemensamma intressen och det finns ingen vinnare varken i ett handelskrig eller i något annat krig.”