Dengs Reformer krävde brett politiskt stöd

Under hösten har Kinas nya ledarskikt under president Xi Jinping fattat beslut om att införa ett omfattande politiskt reformpaket. Huruvida denna reformagenda kommer kunna implementeras eller inte utgör dock fortfarande ett frågetecken. Centraliserat beslutsfattande och politiska allianser utgör två faktorer som kan vara avgörande för om de nya reformerna ska få genomslag på marken.

Under hösten har den 18e centralkommittés tredje plenum hållits i Peking. Detta politiska möte må låta torrt och tråkigt men är otroligt betydelsefullt. Vid den 11e partikongressens tredje plenum 1979 tog Kinas dåvarande ledare Deng Xiaoping de första staplande stegen mot marknadsreformer. 34 år senar efterfrågar många i och utanför Kina att ett nytt stort reformpaket sjösätts. Den reformagenda som Xis regering fattade beslut om har också visat sig vara mycket omfattande. Bland annat ska nya marknadsreformer införas, bönder ska ges mer frihet att flytta till städer och enbarnspolitiken ska lättas upp.

I Kina likväl som i många andra länder är det största politiska problemet dock oftast inte att fatta beslut om vad som bör göras. Det svåra kommer när politiken ska implementeras. Under hösten har en mängd olika Kinabevakare siat om President Xis möjligheter att implementera sin politik. Två relativt konfronterande synsätt har utkristalliserats.

Michael Pettis, Professor i finansiell ekonomi vid Beijing University, argumenterar i ett blogginlägg publicerat den 8 december för att President Xi bör centrera det politiska beslutsfattandet för att underlätta en implementering av reformpolitiken. Pettis drar paralleller till den gamla ledaren Dengs ekonomiska reformer. Beijing-Professorn menar att Deng kunde genomföra banbrytande ekonomiska reformer just för att beslutsfattandet vid denna tid var betydligt mer centraliserat än idag.

På denna punk företräder Professor Susan Shirk vid University of California en annan uppfattning. I en artikel som publicerades i East Asia Forum den 23 oktober argumenterar Shirk för att det var Dengs förmåga att utforma politik som gynnade samhällsintressen som gjorde det möjligt för honom att implementera ekonomiska reformer.  Shirk menar att Deng fick med sig Kinas mäktiga provinsregeringar på reformtåget genom att tillåta dessa att dra fördel av den nya marknadspolitiken. Genom att skapa ekonomiska zoner i de provinser som satsade på marknadsreformer uppmuntrades alla provinsregeringar att ta initiativ för att reformera den statscentrerade ekonomin. Ur Shirks synvinkel var det alltså Dengs förmåga att alliera sig med samhällsintressen snarare än centraliseringen av makt som möjliggjorde en implementering av reformagendan. Som en följd av detta bör President Xi enligt Shirk få provinsregeringarna att ställa sig bakom den planerade reformagendan.

Själv vill jag i likhet med Shirk poängtera betydelsen av att undersöka allianser mellan samhällsintressen för att förstå politiken i diktaturer. Som utomstående bedömare underskattar vi ofta den roll som samhällsintressen spelar i auktoritära regimer. Vi har en tendens att se diktaturer som monolitiska enheter. I sina memoarer menar den tidigare premiärminister Zhao Ziyang att politiker runt Deng hade ett betydande inflytande över den gamla ledaren, inte minst när beslutet om ingripandet mot demonstranter på himmelska fridens torg fattades. Zhaos redogörelse visar att Dengs makt inte var absolut. I likhet med Shirk anser jag därför att det finns många skäl att bevaka hur de reformer som sjösattes 2013 kommer att påverka samhällsintressen i Kina. På så sätt kan vi göra kvalificerade gissningar om huruvida de planerade reformerna kommer att vara lyckosamma eller inte.

Läs Pettis och Shirks artiklar:

http://blog.mpettis.com/2013/12/the-politics-of-adjustment/
http://www.eastasiaforum.org/2013/10/23/can-chinas-leaders-harness-support-for-change/

Gustav Sundqvist