Demokratin behöver pånyttfödas

Sveriges budgetkris är den senaste i raden av händelser som visat på stora brister i det demokratiska systemets funktionssätt. Det krävs något slags nytänkande som kan få demokrati att fungera bättre. I annat fall riskerar vi att Kina-inspirerade auktoritära system snart börjar sprida sig till allt fler länder.

Tre år efter att Berlinmurens fall 1992 skrev Francis Fukuyama sin berömda bok ”The End of History and the Last Man”. I boken förutspådde Fukuyama att den liberala demokratins seger  mot konkurrerande styrelseskick och överideologier skulle bli permanent. "The End of History" fångade en tidsanda. I början av 1990-talet hade liberala demokrater som Fukuyama flera skäl till att vara optimistiska. USA var världens enda supermakt och hade precis drivit ut diktatorn Saddam Husein från Kuwait. På östra sidan av Atlanten var den europeiska gemenskapen EG på väg att transformeras om till en än mer integrerad europeiska union, EU.  Kommunismen, skamfilad av despotism och ekonomisk stagnation, hade tappat mark överallt i världen. Kommunistpartiet i Kina lyckades dock hålla sig kvar vid makten genom en kombination av våld och ekonomiska reformer. 1992 upplevde dock många liberala demokrater att det bara var en tidsfråga innan även det kinesiska kommunistpartiet också skulle falla.

De senaste sex åren har dock Fukuyamas tes helt vänts på huvudet. Sedan utbrottet av finanskrisen 2008 har demokratiska system drabbats av allt fler motgångar. Få liberala demokratier har kunnat bemöta krisen med de storskaliga investeringsprogram som tycks nödvändiga för att få ekonomin på rätt köl. Istället har många regeringar sparat pengar och stramat åt sina ekonomier, något som snarare förvärrat än lindrat krisen. Detta beteende kan till viss del spåras till att de flesta väljare har en dålig förståelse för nationalekonomi. Individer förstår ofta samhället genom sin egen situation. Eftersom den egna hushållsekonomin förbättras om utgifterna minskar är det lätt att tänka att samhällsekonomin ska fungera på samma sätt. I en nationell ekonomi leder dock minskade offentliga utgifter inte sällan till att mängder av människor förlorar sina jobb vilket i sin tur minskar deras köpkraft. Efter finanskrisen var det auktoritära Kina ett av få länder som genomförde ett stimulansprogram stort nog att hindra landet från att kastas ut i en lågkonjunktur. Landets snabba auktoritära beslutssystem tycks ha underlättat implementeringen av en effektiv ekonomisk politik.

I USA och EU har demokratiska partier inte kunnat samla sig för att hantera krisen. Precis som i Sverige har samarbetsklimatet i den amerikanska demokratin sjunkit till en bottennivå. Under återkommande budgetkriser har republikanerna hotat med att kasta ut den amerikanska ekonomin i kaos. EUs medlemsländer har å sin sida visat sig inkapabla till att skapa en gemensam politik för att vända den negativa utvecklingen i Sydeuropa. Efter sex år av kris är arbetslösheten i Spanien och Grekland fortfarande högre än 20 procent.

2011, tre år efter finanskrisens utbrott, inträffade den arabiska våren. Miljontals modiga och frustrerade människor gick ut på gatorna och störtade de despotiska regimerna i Tunisien, Egypten och Libyen. Demokratiutvecklingen i dessa samhällen har dock visat sig kantad av fallgropar. Konflikterna mellan ländernas sekulära och religiösa krafter är så stora att det tycks vara svårt att kanalisera dem genom ett parlament. Idag verkar demokratin nästan bidra till en ökad våldspiral i Mellanöstern.

Parallellt med demokratiernas kriser har den kinesiska tillväxten rullat på. Diskussionsklimatet i dagens Kina vittnar om att människor blir allt mer skeptiska till vad de ser som ett västerländskt statsskick. En flummig konstnärstjej som jag talade med i Peking 2012 hade inte längre några illusioner om liberal demokrati: ”Visst har Kina mycket problem med korruption. Men vårt styre är åtminstone seriöst. I USA är demokratin bara en show. Och i Mellanöstern är det ännu värre. Problemen med den västerländska demokratin blir allt tydligare”.

För oss som vill hålla fast vid och försvara demokrati är de senaste kriserna en väckaklocka. Kanske måste dagens politiska system reformeras. Om vi fortsätter köra i samma hjulspår finns det risk för att demokratins segrar snart går förlorade.

Gustav Sundqvist