BLEV KINA EN SUPERMAKT 2017? 

2017 var ett mörkt år för USA och den globala demokratin samtidigt som det var ett ljust år för Kina och dess auktoritära, statskapitalistiska system. I framtiden kommer vi kanske betrakta 2017 som året då Kina blev en supermakt. Kina har redan en dominerande position på det ekonomiska området men utvecklas också snabbt på det militära och politiska planet.     

Det finns ingen enighet kring hur en supermakt ska definieras. Begreppet används oftast för att beskriva stormakter som har inflytande överallt i världen och som har en dominerande ekonomiska, militär och politiska ställning. Supermaktsbegreppet myntades i slutet av andra världskriget för att beskriva de tre stormakterna USA, Storbritannien och Sovjetunionen. Storbritannien förlorade dock sin status som supermakt under 1940- och 1950-talet i takt med att landets kolonialvälde upplöstes. I och med Sovjetunionens fall 1991 blev USA den enda kvarvarande supermakten. Mycket tyder dock på att det inte är en fråga kring om utan snarare när som USA åter tvingas dela sitt globala inflytande med den framväxande supermakten Kina.

Inom det ekonomiska området är Kina redan idag nästan jämnstarkt med USA. Kinas totala BNP uppgår till motsvarar lite drygt 60 procent av USAs BNP men den östliga megaekonomin förväntas växa förbi den västliga så snart som 2025. När det gäller det militära området så är USA fortfarande relativt dominerande. Landet spenderar ungefär tre gånger mer pengar än Kina på sitt försvar. Till skillnad från Kina har USA också ett omfattande nätverk av baser runt hela världen. Kinas militära förmåga växer dock snabbt. Militärbudgeten ökar med cirka sju procent per år. Under 2017 invigde landet sin första flottbas i den lilla afrikanska staten Djibouti och i början av januari 2018 kom det uppgifter om att Kina även börjat konstruera en flottbas i Pakistan. Under 2017 seglade Kinas första inhemskt byggda hangarfartyg iväg på sin jungfrufärd.

Det område där Kina rönte flest framgångar under 2017 var dock troligen inom politiken. Detta är i så fall snarare ett utslag av amerikanska självmål än av kinesisk lyskraft. Utanför USA, Ryssland och Israel upplevdes valet av Donald Trump i allmänhet som en katastrof. Trumps protektionism, motstånd mot internationellt miljösamarbete samt hans digitala raseriutbrott har tveklöst försvagat USAs internationella anseende.

Kinas ledare har reagerat genom att ta större plats på den internationella arenan. Under det världsekonomiska forumet i Davos i januari 2017 passade Kinas ledare Xi Jinping exempelvis på att försvara globalisering och frihandel. Kina har också hållit fast vid sina klimatåtaganden trots att Trump annonserat att USA kommer lämna det internationella Parisavtalet.

För första gången på mycket länge börjar offentliga västerländska debattörer lyfta fram Kinas politiska system som ett föredöme i jämförelse med de västerländska demokratierna. I en debattartikel som publicerades i Svd i november förespråkade exempelvis den norske klimatstrategiprofessorn Jørgen Randers införandet av en temporär ”demokratidiktatur”. Randers anser att de demokratiska beslutsprocesserna är för kortsiktiga för att kunna hantera de växande klimatutmaningarna och lyfter istället fram Kinas auktoritära men effektiva miljösatsningar som ett föredöme. Ett annat exempel kommer från den nyligen utgivna boken  ’Against Democracy’ i vilken den politiska filosofen James Brennan argumenterar för att avskaffa demokrati och istället införa en ’kunskapsdiktatur’ där makt fördelas med utgångspunkt från kompetens.

Demokrati tappar inte endast mark i idédebatten utan även i den verkliga världen. Enligt organisationen Freedom House, som bland annat har som syfte att göra årliga mätningar av världens demokrati, har världen utvecklats i en mer auktoritär riktning varje år sedan 2005. I länder som Etiopien, Tanzania och Uganda har makthavarna exempelvis kopierat stora delar av Kinas system för Internetövervakning. I en artikel med rubriken ”en ny epok har inletts i världen” som nyligen publicerades i Dagens Industri varnar Sveriges tidigare statsminister Carl Bildt för att det kinesiska inflytandet på lång sikt även kan hota de öppna samhället i Europa och Sverige.  

Kanske kan Kina inte betraktas som en supermakt ännu. I jämförelse med den relativa makt Sovjetunionen hade under Kalla Kriget har Kina en starkare ekonomi men en svagare militär. Sovjetunionens dominans i Asien och Östeuropa vilade också på attraktiviten i landets kommunistiska ideologi. I västvärlden är de personer som förordar Kinas icke-demokratiska system fortfarande få. Inte desto mindre verkar skaran av demokratikritiker växa, även i Europa och USA.